Säkert så sant som det är sagt. Och även om det inte är det, så håller det ju inte i evighet att gå runt och tjura för att alla andra minsann tjurar. Men ibland är det mer tålamodsprövande att le än annars. Idag, till exempel.
Eftersom hissarna i parkeringshuset i Sickla köpkvarter är så små tog mannen den första med kundvagnen, medan jag väntade på nästa med en sovande dotter i vagn. En utåtgående dörr (från mitt håll) ska passeras mellan hissen och bilen och eftersom tre personer just skulle gå in (mot hissen) väntade jag snällt samtidigt som jag hoppades att någon skulle ha vett att hålla upp den åt mig. Tror Ni det hände? Icke! Och för Er som inte vet kan jag tala om att det är inte superlätt att hålla upp en utåtgående dörr åt sig själv och vagnen (och att vända mig om och "buffa" upp dörren med rumpan var inget alternativ i trapphuset som är rätt trångt även utan tre personer som väntar på hissen). Så jag kunde faktiskt inte låta bli: Med min lenaste och vänligaste röst sa jag "Tack snälla Ni för hjälpen" högt när jag baxade ut mig och dottern. Och ironin gick tydligen fram. För bakom mig hörde jag +50-damen säga "ja, jag kan faktiskt inte ...." - när dörren gick igen bakom oss. Jag blir så TRÖTT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar