The hard way

När jag hämtade E häromdagen berättade personalen med allvarlig stämma att E blivit biten av ett annat barn (de beklagade som 17, men herrejösses: Det är ju sån't som händer! Men jag blev oerhört imponerad över proffsigheten. De sa inte ett pip om vilket barn det var som bitit henne, inte ens om det var en tjej eller kille. Så himla bra - fast jag erkänner att jag till en början funderade en del på vem det kunde vara....). Och idag åkte hon på stryk av två små kompisar - på hemmaplan! M och hennes tvillingar kom på förmiddagsfika och passade på att visa E de lite mer hårdhänta greppen (fast det var inte så illa som det låter - de hade självklart skoj oxå!). Blev därför så himla fnissig när jag de gått och jag såg E plocka ut boken "Möta motstånd" ur mannens hylla! Och tydligen lärde hon sig något ( om det nu står något om att "ge igen" i den boken... tveksamt, va'?) För på eftermiddagen satte hon tänderna i benen på mamma som blev både överraskade och arg (dessutom gjorde det ont som tusan!). Fast räddast blev hon. Och ledsen. Det är väl som dagispersonalen sa om henne i veckan: "Det finns inte en gnutta ont i den där ungen, hon är så helt igenom snäll och glad. Det är alltid så roligt när hon är här!". Mammahjärtat bultar av stolthet....