En ovanlig vardag

Idag stod utvecklingssamtal på schemat. Å eftersom dagis var stängt - chefen har sin dotter på samma dagis som vi - tog mannen hand om båda tjejerna medan samtalet förlades till kaféet i huset. Pragmatisk lösning, eller hur?! Skönt både med lite sovmorgon och att bara kila runt husknuten för att "komma till jobbet" när snön yrde i kalla virvelvindar runt benen. Efter tre timmars samtal (har alltid tyckt att utvecklingssamtal är värsta egotrippen att bara få prata om sig själv, min syn på allt i från sakfrågor till chefer och rutiner, säga vad jag vill och inte vill och få höra vad andra tycker om mig och mitt jobb, vad jag tillför och vad jag kan bli bättre på. Nästan terapeutiskt, faktiskt...) tog vi lunch med oss upp till man och barn. En snabb kaffe (med tillhörande bulle, så klart) hann vi oxå innan det var dax för chefen att gå hem med dottern - och mig att gå till jobbet. Märklig känsla.

Väl på plats blev det jobb i hundranittio. Med kortast möjliga framförhållning (kl. 16.30 piiip) fick jag veta att jag ska hålla ett föredrag imorgon om ett ämne jag inte alls är inläst på. Dessutom i ett internationellt sammanhang. Suck! Men vad tjänar det till att gnälla... Bara att bita ihop, gilla läget och sätta igång. Strax efter sex körde man och dotter hem mig till kinarestaurangen i kvarteret (efter min tanke- och känslouttömmande dag och mannens Smålandsresa var ingen av oss sugen på rester). Alltså, de älskar oss verkligen där. Eller... rättare sagt, de älskar dottern där. När vi beställde poängterade ägarinnan att det ju "inte är några bambuskott i DaoSi-biffen som E älskar - ville vi att de skulle lägga i några...?". En alldeles egen förrätt fick hon oxå, och kakor i köket. Sen sprang ungen omkring och charmade stället som en annan Duracellkanin. Undrar om det är uppåttjack i bambuskott....?