Bekant.... men ändå inte

Har Ni någonsin fått en känsla av att känna en person väl - fast Ni egentligen aldrig sagt ett ord till varandra? Jag har det. Varje dag under ett drygt år har jag sett en kille på bussen till jobbet. Ibland på väg hem oxå. Så ofta att jag flera gånger varit på väg att säga hej. Efter ett tag visade det sig att han jobbar i samma hus som jag (men inte på samma firma). I höstas upptäckte jag att han har barn på dotterns förskola. Och häromveckan att han flyttat in i huset mitt emot vårt....! Igår satt vi morgontrötta på kvart i sju-bussen (galet, jag vet!) innan vi turades om att gå framför och bakom varandra till jobbet. Vi tog samma buss hem, turades om att gå framför och bakom varandra till förskolan och när jag äntligen kom ut med en påklädd E höll han på att sätta på sin dotter termobyxorna när hon pekade och sa: "E:s mamma"!! "Endera dagen MÅSTE vi ju helt enkelt hälsa på varandra", tänkte jag då. Imorse var det den dagen. Ett försiktigt "hej" utbyttes när vi ånyo möttes i trappan till förskolan. Vem vet, kanske "the beginning of a beautiful friendship"....!