Apropå undersökningen om pappors roll i sina barns liv som presenterades för ett antal veckor sedan och att barn som söker tröst väljer sina fäder först som sjunde alternativ (EFTER far- och morföräldrar och "annan person"....!) så är vi nog undantaget som bekräftar regeln. I vår familj vägrar dottern oftast låta sig tröstas av mig utan vänder sig till pappa, men kommer nästan alltid till mig när hon vill leka. Ett tecken på att vi lyckats väl med att inte cementera förlegade könsroller i vår familj, en fråga om personkemi eller har vi helt enkelt haft tur med en unge som inte gör någon större skillnad på mamma och pappa?! Ps. I ett debattprogram diskuterades vem som bar skulden till att papporna fått en sån marginaliserad roll: pappors obenägenhet att ta ut föräldrarledighet, mammors ovilja att släppa på ansvar och kontroll över det som varit den traditionella mammarollen eller samhällets attityder och formaliteter (LÖN) som missgynnar män som vill vara hemma och kvinnor som är det? Personligen tror jag att allt detta spelar roll och att förändringen måste ske på samtliga plan. Samtidigt är jag inte så säker på att detta med att "annan person" kom före papporna är så hemskt som det låter. Det kan ju vara så enkelt som att denna andre är en ny partner som är "pappa" i allt väsentlighet medan den biologiska inte alls är närvarande för några av de barn som kryssat i de på förhand givna svarsalternativen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar