Vår dotter vallhunden

Idag har dottern inte haft någon bra dagisdag. Å så är det ju, alla kan vi ju ha en "dålig dag på jobbet". Trots perfekt upplägg (lång nattsömn, sovmorgon ända till halv åtta osv.) gick det inget vidare. Det strålande charmiga trollet förvandlades enligt uppgift till en lipsill så fort jag gått. Och även om det slutade kvickt, så började det igen när någon annan var ledsen. Dessutom pratade personalen om hennes "vallhundstendenser": När någon kom eller gick, barn eller vuxen, började hon gråta. Stackars, det är jobbigt att känna sig ansvarig för att flocken ska vara intakt. Men någon ska väl ha den uppgiften oxå...