Som så många andra blivande föräldrar pratade mannen och jag under graviditeten mycket om vilken typ av förälder vi ville vara när E väl kommit till världen. Ja, diskussionerna fortsatte så klart efteråt oxå, ofta med Anna Wahlgrens bok som utgångspunkt (vi håller med om mycket, ogillar en den och praktiserar vissa bitar, både medvetet och med ryggmärgen). Somligt gäller fortfarande - och funkar strålande - annat gav vi upp innan vi ens försökt.
En sak vi pratade om var att försöka förmedla uppmuntran och positivitet genom att - så långt det var möjigt - undvika orden "nej" och "inte". Insåg igår att det väl gått så där: Dottern pekade på mina ögon - och sina egna - och sa "nej". Likaså säger hon "aj" och "inte" när hon petar på näsa och mun. Stackars barn, undrar om hon tror att det heter så? Skärpning på "nej-och-inte-fronten", alltså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar