Att längta till slutet....

Knappt 300 sidor in i Khaled Hosseinis "Tusen strålande solar" och jag längtar till slutet. Längtar så där så att jag nästan vill hoppa över en massa sidor för att nå dit. För jag tror inte jag orkar mer. Boken berör på samma "slag-i-maggropen-sätt" som "Flyga drake" och jag gråter, hulkar, snörvlar och snorar. Igår, mitt i det värsta eländet och mannen stack in huvudet och frågade hur det var fatt, sa jag det: - Om inte den här boken slutar lyckligt, om det inte finns något hopp för de här människorna, tar jag livet av mig. Så känns det.