Så har årets upplaga av Vätternrundan genomförts. Än så länge finns inga uppgifter om hur många cyklister som fått sätta livet till i år för att idiotiska cyklister inte följer gällande regler och sätter sig bakom ratten direkt efter genomfört lopp. Synd att vissa saker aldrig upphör att förvåna. Som om vissa saker helt enkelt hör till, hur trist det än är.Annars fascineras jag mest över den kollektiva galenskapen. Jag menar 17 500 lika galna männsikor som väljer att nöta sadel i 300 km och sisådär 15-16 timmar (ett helt ovetenskapligt genomsnitt baserat på genomförda tider hos nära och kära genom åren). En del mer otränade än andra. I år fick dock mannen bita i det berömda sura och kliva av efter drygt 280 km på grund av trasigt knä (...som i sin tur säkert beror för få cykelmil i benen innan loppet trots att han körde Halvvättern förra helgen, men det säger jag inte högt). När SMS:et kom (jo, det går att prenumerera på alla mellantider i mobilen) trodde jag inte mina ögon. Brutit? I Medevi? Han som alltid sagt att "har man kommt så långt så fortsätter man oavsett skada, för då är det bara knappt två mil till mål". Men jo då. Ett par timmar senare plingade telefonen till igen: Tuffa - A hade genomfört sin första runda, trots skepcism och cykelovana. Mycket imponerad. (Grattis tjejen - fan va' bra Du är!)
Ps. Varje gång jag kör hem mannen från rundan och stöter på (ja, inte bokstavligen så klart) andra bilar med cyklar på taken får jag någon slags fånig gemenskapskänsla. Liksom ett "jaha, Ni oxå. Ja, jo, vi fattar hur Ni har det och mår". Skumt, särskilt som jag själv ju inte ens förtjänat den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar