"- Jaha, och hur går det med den påtvingade ensamheten då...?"
De flesta av mina kollegor är engagerade i min vardag just nu. Gulliga Ni (särskilt Du, A: Tack för "finkaffet" och omtänksamheten!). Faktum är att det går bra. Hittills. Igår kom jag inte hem förrän sent - gjorde ytterligare ett stopp på min föreläsningsturné runt om i Sverige. Och idag har jag garderat mig genom att både jobba över OCH ta med mig jobb hem. Men visst är det förskräckligt tyst. Och lite tråkigt, men det försöker jag förtränga.
Så istället tänkte jag passa på att höja ett varningens finger för restaurangen/caféet på Umeås flygplats. Alltså, 79 spänn för intorkad - men fettdrypande - pastagratäng med kassler och grönsaker (det sistnämnda legitimerade sin existens i form av ett par purjolöksstrimlor) i någon genomgrå färg, det är långt ifrån okej i min värld. Men det var vad som bjöds när vi kom till flygplatsen strax före klockan 18 (ja, utöver några inplastade smörgåsar som såg ännu mer suspekta ut). När hon såg våra skeptiska miner försökte kassörskan sälja in rätten med orden "den ÄR god, jag åt den själv till lunch" (till LUNCH?!) och med argumentet att "sallad ingår". "Salladen" i det här fallet var i princip obefintlig: några majskorn i spad på botten av en skål, några oliver, lite burkchampinjoner, kikärtor och resterna av isbergssallad som säkert var grön och fräsch vid lunch. Dessutom var portionerna mikroskåpiska (fast det kanske vi ska vara tacksamma för i det här läget). Och det retar mig att vi faktiskt köpte det. Vi fnissade gott åt upplevelsen - som kollegan M sa: "vår första date å så blev det så här" - å höll tummarna för att slippa matförgiftningen. Tycks ha fungerat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar