Man

Har på sistone funderat en del över det lilla ordet "man". Alltså inte "man" som i karl, vuxen pojke och herre, utan det där "man" som avser "alla". Och nej, jag ska inte snurra in mig i något feministiskt här - även om det vore den lätta vägen att gå (för vem f..n bestämde att det manliga könet skulle få beteckna det allmängiltiga? Det lär finnas en bok där alla "man" är utbytta mot "kvinna". Är visst hur jobbig som helst att läsa, men illustrerar ju en poäng...). Inte heller handlar det om grammatik och syftning där jag - med undantag för på den här bloggen - lyckats rationalisera bort alla "man" i skriftlig form och tjatar hål i huvudet på mina kollegor att göra det samma i all text vi producerar på jobbet (för vem i h...te är "man" när "man" är olika personer på olika ställen i en och samma text?), även om det skulle ligga nära till hands för en språkfascist som jag själv.

Nej, jag tänkte närmast på hur vi ("lite till mans"?) använder ordet istället för "jag" för att ta udden av det vi säger. Göra det mindre personligt och känsligt, liksom. Ta gårdagens avsnitt av "Lyxfällan" där det gjordes budget för en tjej som när hon såg alla tusenlappar som runnit iväg sa att "man inte tänker på ditten eller datten när man gör sin budget" när hon troligtvis menade att HON inte gjorde det. Eller mannen som när han nu som en åsna mellan två hötappar säger att "man kan ju inte välja ditten eller datten om man inte vet si eller så". Egentligen handlar det ju inte om någon annan än han själv, så varför inte säga JAG? Absolut, jag gör det själv. Igår t.ex., när barnläkaren gjorde mig osäker genom dubbla budskap och olika formuleringar angående E sa jag att "man blir ju orolig, man vill ju att allt ska vara okej". Men det är ju jag som reagerade så, jag som vill att allt ska vara bra. Så sluta genast allihopa, är egentligen allt jag har att säga.

Ps. Någon som vet vad boken jag syftade på heter eller vem som skrivit den? Och för den som undrar är lillskruttan nu 68 cm lång och väger 9,9 kg.....