Så här års är det lätt att dras med i den allmänna julstressen. Klappar ska handlas, mat ska lagas, huset ska pyntas... Onekligen prestationsångestens och "traditionsmåstenas" högtid. De senaste åren (typ två) har jag faktiskt lyckats låta bli att svepas med. Rationaliserat en del, liksom. Visst julstökar jag fortfarande en del, kanske t.om. ganska mycket (allt är ju relativt), men mitt förhållningssätt är annorlunda. Försöker andas och komma ihåg varför jag gör vissa saker. Inte minst i trängsel med tusentals andra julklappsshoppare, alla lika varma och trötta som jag. För det går ju faktiskt inte fortare för att jag suckar över jullovspersonal, alla som måste ha sina inköp inslagna eller otrevliga expediter. Har faktiskt kommit till den punkt att jag kan skratta åt eländet (om inte E gallskriker, förstås). För det är rätt fascinerande hur människor beter sig. Vad hände till exempel med det lilla ordet "förlåt" om man råkar knuffa till någon eller trampa någon på tårna?Men även om jag rationaliserat bort en hel del stökande (särskilt i år när vi inte haft något glöggparty och bara får åka runt och bli bjudna på julmys vartän vi kommer) kommer det aldrig komma på fråga att strunta i att göra, skriva och skicka julkort. Julen är ju en scrappares/kortmakares största högtid (bortsett från bröllop, alltså). Problemet är bara att alla mina fin-fina idéer och vackra lay-out:er funkar sådär i praktiken - om jag inte kan lägga flera timmar på varje kort vill säga. Med ett femtiotal mottagare (jo det är sant - jag håller Postverket igång!) och lite annat att pyssla med (jo det är sant, det oxå!) blir det till att kompromissa. Kompromissa och/eller hitta en man som varken räds sax eller lim. Så idag lades alla 47 korten på lådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar