Efter frukosten packade jag ner en grinig E i vagnen för att försöka bli klar med julklappsköpen. E:s tålamod var inte det bästa och i en av butikerna lade hon av sitt "nu-har-jag-banne-mig-fått-nog"-ljud (låter som en arg och högljudd snarkning ungefär). En äldre man tittar ner i vagnen och säger: "oj, det var till att vara en arg liten kille". Först tänkte jag rätta honom, men jag hejdade mig. E hade röd tröja, röd mössa och orange/röd-halsduk och mannen var pensionär, dvs. den generationen som gärna (ofta) förknippar rött med flickor. Det faktum att han trots allt det röda trodde E var en kille gjorde mig.... lite glad, faktiskt. Förhoppningsfull om att det så småningom inte kommer att finnas "tjejfärger" och "killfärger". Så jag sa inget. Det blev ju liksom rätt i allafall.Ps. Det kan ju oxå vara så att E ser väldigt maskulin ut.... Fast med tanke på få kan se kön på halvårsgamla bebisar utan att ta hjälp av klädernas färger (om de inte är nakna, förstås) tror jag inte det. Förresten, hur kommer det sig att de s.k. "könsneutrala" färgerna är de tidigare så typiska "killfärgerna" (brunt, blått, grönt etc.)? Har tjejerna erövrat killarnas färgdomäner, medan killarna står och stampar på sin vanliga sida om "gränsen"? Sannolikt kommer rött, rosa och turkost inte kallas könsneutrala förrän resten av världen, på alla plan och alla nivåer, är 100% jämställd....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar