"Mina vänner"

För första gången på länge kände jag mig riktigt, riktigt utvilad när jag vaknade (tacka 17 för det när man sovit i 12 timmar...). Såsade runt i godan ro, bakade blåbärspaj som serverades med vaniljglass när kompisarna K och lilla S kom över på fika. Mycket stoj, skratt och snack, bland annat om mediet/forumet Facebook som tycks ha blivit alla svenskars nya internetdrog. Till och med de (läs: jag och K) som var sjukt skeptiska till en början blir förr eller senare övertygade. Vem ledde egentligen folket mot den nya "community'n" och vem bestämde att alla måste vara med? Men det funkar ju! Har de senaste dagarna återknutit kontakten med en rad vänner världen över, vänner jag inte hört av på ett tiotal år. Hur skoj som helst, men det för oxå med sig en del frågor om vad som är "god Facebook-ton". Okej för gamla vänner vi VILL höra av, veta vad de gör nuförtiden osv. Men när vänner som vi knappt kände DÅ plötsligt vill vara ens Facebookkompis...? Eller personer vi knappt känner eller - ännu värre - råkat prata med på krogen en enda kväll: är det oartigt att ignorera en kompisförfrågan? För mig som uppdaterar min profil regelbundet, lägger ut bilder, kommentarer osv. blir det ju rätt utlämnande. Jag är inte så säker på att jag vill vara så privat med personer jag bara känner ytligt. Dessutom påminner det mig om de där "Mina vänner"-böckerna jag hade när jag var liten. Lite "flest vänner på Facebook vinner", liksom. Å stackars Dig som inte har några kompisar som vill skriva i Din bok/vara Din vän på Facebook. Inte helt sympatiskt. Själv bekräftar jag bara de jag verkligen vill hänga med, på Facebook å på riktigt. Övriga ignorerar jag, hur otrevligt det än må vara.