Har följt debatten om huruvida mineralvattendrickare är miljöbovar eller inte och funderar över om den inte kan klassas om moralpanik. Jag älskar vatten och dricker mer än gärna mineralvatten. Och trots att jag håller med om att varje flaska kostar mycket i form av energi och att frakten över hela landet/Europa bidrar till miljöförstöringen tycker jag det är något snett med hela debatten. Plötsligt framställs vi mineralvattendrickare som de största miljöbovarna i samhället eftersom vi väljer bort svenskt kranvatten som är "bäst i världen". En klar överdrift, tycker jag. För vad gör oss vattendrickare till större miljöbovar än öldrickare? Borde i så fall inte de oxå ta sitt ansvar och dricka "närproducerat" öl? För att inte tala om vindrickare? Det finns inga bra svenska alternativ och därför haltar jämförelsen, skulle motargumentet kanske lyda. Men läsk skulle väl kunna funka som jämförelse? Särskilt som många (t.ex. jag) dricker mindre läsk till förmån för smaksatt mineralvatten. Saft är ju ett alternativ som är koncentrerad (tar mindre plats, alltså mer per last och mindre miljösabotage per falska) och dessutom drar nytta av vårt goda kranvatten till pass. Är inte läskdrickare lika stora miljöbovar?
Fast egentligen tycker jag inte att några jämförelser behövs. Vattendrickare får dra ett oproportionerligt stort lass bland miljödebatternas syndabockar. Är vi verkligen större bovar än de som använder bilen onödigt mycket/nöjesåker korta sträckor? De som inte köper kravmärkt toapapper, svenskodlade grönsaker och svenska mejeriprodukter? De som låter lamporna, TV:n, duschen osv. vara på i onödan och drar energi? Jag vägrar tro det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar