Jag hatar ensidiga samtal. Ni vet, när det som borde vara en dialog snarare blir en monolog. Människor som pliktskyldigast och i förbifarten frågar hur det står till när de ringer, antingen i början eller i slutet av telefonsamtalet, men merparten av konversationen handlar bara om dem själva och deras barn, vänner, grannar eller vad det nu kan vara. När Du själv förvandlas till nån slags publik som bara förväntas humma medkännande si så där en gång i kvarten. Ofta har dessa personer oxå svårt att återkoppla. Sannolikt eftersom Du inte fått en syl i vädret. Och om Du - mot förmodan - faktiskt får berätta något om Dig eller Ditt liv, får Du bara ett "jaha" till svar innan de kontrar med att de minsann känner nån som känner nån som varit med om samma sak. Aldrig en motfråga, aldrig att de skulle dela en känsla. Ungefär samma sak som när man frågar människor hur de mår utan att de ställer samma fråga tillbaka.
Och till min fasa insåg jag idag att jag själv gjort det!
Sedan en tid tillbaka kollar jag mitt blodtryck varje vecka. Jag går till vårdcentralen, intar horisontalläge en stund innan en sköterska tar trycket. Ibland ångar min läkare förbi. Hon stannar alltid till för att fråga hur jag mår, att allt är okej. Idag insåg jag att jag inte en endaste gång frågat henne hur HON mår!
Ja, okej. Läkare. Patient. Hennes jobb att höra sig för, så klart. Men va' f..n, jag borde veta bättre. Så mycket artighet borde jag väl ha i kroppen att jag skulle kunna fråga henne om semestern förra veckan var bra, om de har mycket att göra just nu eller bara önska trevlig helg. Allt sån't var som bortblåst. Usch, jag skäms ...
1 kommentar:
Ps. Efter mitt inledande gnäll måste jag ju oxå säga något om hur GLAD jag blir över människor som faktiskt kommer ihåg, som återkopplar stort som smått. Som undrar hur det där mötet gick förra veckan, om jag hört något om det där vi pratade om sist eller hur det känns inför vad det nu är man ska göra. Tack för att Ni finns!
Skicka en kommentar