Party som belöning

Dagens prövning inträffade kl. 15.30. Piiip!Alltså, även om jag börjar bli van vid att prata inför folk är det alltid speciellt att tala inför människor jag känner. Jag talar hundra gånger hellre inför 400 okända människor än 10 vänner, kollegor eller familj. Nu blev det något mitt emellan: 90 minuter inför 200 personer varav jag känner/jobbar med två tredjedelar. Till råga på allt funkade inte mikrofonen, ljudfilerna strulade och power point-presentationen loopade. Typiskt! Men det är ju bara att gilla läget. Och det har visat sig att jag har oanade skådespelartalanger: Få anar alla tusen fjärilar som fladdrar i min mage när jag står på scen. Och efteråt fick jag positiv feedback av både kända och okända för mitt "oerhörda lugn, tydlighet och kunnande". Själv kände jag mig som en riktig bluffare (Ni vet, "bluffarsyndromet"..?), men lät inte det hindra mig från att fira med ett par drinkar på Kjellsons innan det var dax för veckans andra partykväll, denna gång på Nalen. När DJ:n Charlie King (efter matminglandet till jazzbandet) öppnar kvällen med att själv sjunga "A song for you" a capella - min absoluta favvislåt i hela världen - kunde det liksom inte bli fel. Ja, förutom att jag alltid gråter när jag hör den, då. Sen började partyt! Soulklassiker, 1970-tals disco och 1980-talsklassiker - Vi dansade så fötterna glödde! I timmar!!! (För egen del kändes det dock att det var andra kvällen på 15 centimeters klackar….). Å tro mig, inte alla har dansat styrdans till Michael Jacksons "Billie Jean"!!!