i träningens tecken

Den senaste tiden har gått i träningens tecken. Anmälde mig ju till Milspåret för ett bra tag sedan och insåg för typ tre veckor sedan att jag knappt varit ute och sprungit något alls, men lyckades få in tiotalet pass, varav fyra intervallpass på gymmets band. Så trist, så trist - men absolut nödvändigt. Förra söndagen vaknade dessutom dottern tidigt och ville ut och löpträna: hon ska ju springa Minimaran i år och är väldigt laddad. Så det blev en 1100 meter lång morgontur i solskenet längs kajen (hörde jag något om att ungar gör som föräldrarna gör, inte som de säger....?) medan jag sprang brevid och försökte få henne att INTE springa i 190 knyck i 60 meter för att sedan tröttna och lägga av.

I onsdags var det hennes tur att peppa mig när jag sprang mitt livs tredje mil (förra året sprang jag bergspasset i Portugal och Milspåret, däremellan har jag som mest sprungit 7 km åt gången). Och det gick hur bra som helst - även om det retar mig att jag inte uppnådde mitt mål. Särskilt som jag hade massor av ork och kraft kvar när jag gick i mål. Måste med andra ord lära mig att disponera krafterna bättre. Fast även om det inte gick precis som jag ville var det härligt att känna att jag faktiskt sprang en mil utan att bli särskilt trött. Och det gav mersmak. Så tankar finns på både ett och två lopp till i sommar/tidig höst. Vi får se.
Och i helgen var vi på träningskonvent. Medan mannen jobbade på konventet sprang dottern och jag tillsammans, spelade fotboll på gräsmattan, promenerade, badade i äventyrsbadet (varje dag i fyra dagar!) och käkade glass i solen. Och även om det blev färre träningspass än jag önskat, blev det fler än jag vågat hoppas på - å bara att vistas i samma lokaler som några av landets främsta instruktörer och fem hundra träningstokiga människor är otroligt inspirerande. Och lite läskigt. Kan ibland få lite  "frireligiösa vibbar" i såna här sammanhang. Ni vet, den där "jag-har-sett-ljuset-å-nu-måste-jag-övertyga-alla-andra-blicken". En slags inbördes och outtalad tävlan om att vara så positiv ocöverslätande när det gäller ens egna tillkortakommanden att det nästan blir larvigt (ni vet, medkännande och instämmande röster som säger att "man ska göra som man vill och känner för" samtidigt som blicken och kroppsspråket signalerar att de inte alls förstår och tycks anse att jag visst borde hnna med ett tiotal pass i veckan ) och jag får lust att sätta i mig en stor familjepizza på pin tji!
Fast på det stora hela var det väldigt få ögonblick jag kände så, det ska erkännas. Det var väldigt avslappnat och flera av de stora träningsprofilerna drack både en och fyra glas till maten och åt litervis med glass efter. Alla var långt ifrån vältränade och väldeffade, vilket var trösterikt. Och mest av allt blev jag sugen. Sugen på att träna mer. Sugen på att haka på nästa år oxå och köra massor av danspass, yoga, spinning för insprierande instruktörer och bli så där frireligiöst "star struck". Så det så.