Jag låste ryggen igår. Eller, låste och låste. Inte vet jag. Förbenat ont har jag iallafall. Så till den milda grad att jag faktiskt inte kom upp från toaletten utan hjälp (jag vet: lite mer information än ni behövde ha...). Men med en PT/massageterapeut i huset finns ju inte bara ett handtag att få utan även möjlighet till behandling.
Om man vill, vill säga. För mannen är sadist. Och det gör skitont och jag kan knappt andas. Och medan jag ligger där och mannen sliter, tänjer, drar och tynger ner försöker jag påminna mig själv om att jag faktiskt har fått barn. Tänker att jag ska profylaxandas genom smärtan. Klarar jag bara det så kommer allt gå fint, intalar jag mig själv. Längre hinner jag knappt tänka. Får knapp luft, än mindre möjlighet att profylaxandas. Till sist - alltså efter en sisådär 15 sekunder - går det bara inte längre. "Aj, aj, aaaj!! Sluta! Det räcker! Det GÖR inget om jag inte kan gå på toaletten. Jag kan hålla mig...!". Men inge pardon ges. Så jag fortsätter uttrycka mitt lidande. Då hör jag dottern som med trött och lite uppfodrande röst säger: "Slappna av, mamma. Andas bara. Jag vill inte höra på ditt gnäll längre. Det är bara att slappna av, ju...."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar