Så var "Mellocirkusen" slut för den här gången. Jag erkänner, jag gillar Melodifestivalen. Nästan lika mycket som dottern. Men jag struntar fullkomligt i Eurovision. I år har jag faktiskt sett vartenda program. Alla tillsammans med dottern och i sällskap med vänner, god mat och dryck.
När det gäller musik har vi en fenomenal unge (med bollsinne och spatial förmåga är det mindre väl beställt, för att inte säga att hon är skitdålig på det! Men man kan ju inte få allt...!). Oftast har hon grejat att nynna med i låtarna redan vid första snabbreprisen. Och tredje gången hon hörde Charlotte Perellis "The Girl" sa hon "mamma, i början låter det lite som "Mamma Mia".
Förhandsfavoriterna i årets startfält var Timoteij, Ulrik Munther, Charlotte Perelli. Love Generation och Thomas DiLeva (den uppmärksamme - eller analytiskt lagde - anar en viss spårbarhet här: alla har varit med i någon av säsongerna av "Den flygande mattan" på Bolibompa). Men när låtarna väl var genomlyssnade - och fanns att tillgå på You Tube - var det emellertid ingen av dem som gick bäst hem hos dottern: Det var "mellanakterna" med Gina Dirawi, Sarah Dawn Finer och Helena Bergström, framförallt den där Sarah och Gina sjunger om hur deras namn ska uttalas ("det är Sarah med ett H") och den där de alla tre parodierar Björn Ranelid ("Helena, hon är här igen").
Apropå den sistnämnda. Visst kvalar väl Ranelid in som årets snackis. därför inte ägna några meningar om honomalls här. Bara konstatera att han till vår fasa blivit något av dotterns favorit i finalen. Redan efter första gången hon hörde den - och hennes föräldrar förfasade sig över den - stod hon på sig: "jag tyckte den var bra för han var så rolig" (även bland dotterns kompisar har låten - oväntat - gått hem. Som M sa "jag gillar den för han sjunger om kärlek och kärlek behöver alla ha"). Senare blev den bara bra och hon hejade "mest på honom" i lördagens final (men lite på Molly Sandén och Lisa Miskovsky och Danny oxå).
Veckan innan finalen fick hon skivan i namnsdagspresent. Men det är inte Ranelid som spelas mest här hemma, det är Charlotte Perelli, Timoteij, Mimmi Oh, Danny och Love Generation. Tack å lov slipper vi alltså Sean Banan (jag blir galet provocerad av att han, som vänder sig till barn, svär så mycket i låten: vår dotter som tidigare varit superduktig på att inte använda fula ord sjunger nu "j..a bra" ibland (avtalet är att hon får "säga det" när hon sjunger hans låt).
Jaha, å vad tyckte jag då? Att Loreen var fantastisk, att Danny också hade varit en värdig vinnare, att Loreen var fantastisk, att det var väldans mycket Kelly Clarkson över Molly Sandén, att Loreen var fantastisk, att David Lindgren var superduktig, att Loreen var fantastisk och att Lisa Miskovsky var superbra. Sa jag att jag tyckte Loreen var fantastisk? FAktiskt så till den milda grad att jag för tredje gången i hela mitt liv faktiskt ringde och röstade. Tre gånger. På det dyra numret. För att använda "välgörenhet" som ursäkt för att jag engagerade mig i något så banalt som mellon. Men härligt är det! Särskilt när rätt låt vinner. Euphoria!
Vad jag röstat på innan? Heat (2009), Anna Bergendahl (2010) och Dynazty (2012).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar