Halvtid

Jag har semester. Kombinerat med ett gäng föräldrardagar blir det sex härliga, långa veckor på landet. Oceaner av tid att göra allt och ingenting. Bara vara och njuta av sommarhuset som äntligen går att bo i utan "måsten". Umgås med familj och vänner. Slappa, men ändå hinna läsa, pyssla och fixa lite med huset. Hur lugnt som helst.

Men plötsligt har snart halva tiden gått! Jag - som knappt hunnit säga "semester" - känner mig både överraskad och lite lurad. Borde jag liksom inte vara mer utvilad efter tre veckors ledighet? Känna mig lugn och harmonisk? Och vad har jag egentligen gjort under de här veckorna?! När jag våndades som mest över detta påminde en klok väninna mig om att det kanske inte är frågan om vad jag GJORT som är det viktiga på semestern: Poängen med semester är ju liksom att INTE göra något, att inte prestera. Så i den bemärkelsen får jag väl säga att jag varit framgångsrik och att semestern hittills varit MYCKET lyckad!

Ps. Fast en del har jag så klart gjort: Planterat, haft en ständig ström av familj och trevliga människor på besök, träffat ännu fler trevliga typer, läst två böcker, en hel bunt tidningar, stickat ett par varv på en tröja, kokat sylt, rensat ogräs, byggt altan, sprungit och - framförallt - njutit av att vara på samma plats som mannen och dottern.