Några gånger det senaste året har vi fått uppleva vad nattskräck är för något. Dottern vaknar mitt i natten - eller rättare sagt, hon verkar vakna - arg som ett bi. De flesta gångerna har hon lugnat sig efter någon minut, krypit upp i vår säng och somnat om. Men ett par gånger har hon varit ilsken, arg som ett bi. Hon har vrålat, slagits, sparkats och bitits, bortom kontakt. Vi får inte trösta henne eller ta i henne - än mindre prata med henne eller titta på henne. Tortyr för värkande föräldrahjärtan som inget hellre vill. Det tar en stund, men till slut når vi fram. Frustrerande nog oftast med något förslag eller några ord som vi upprepat hundra gånger under "anfallet".
För det är anfall det kallas har jag lärt mig. Och att det inte bara rör sig om "skräck" utan om rena raserianfall också. Efter de senaste två gångerna (förra veckan och i måndags) letade jag förgäves i barnböckerna i vår hylla (förvånad över att både Anna Wahlgren och boken vi har som som är skriven av en sjuksyrra bara nämner nattskräck i förbifarten). Men på nätet hittade jag en artikel av en barnläkare som var både informativ och saklig. Även om vi instinktivt gjort precis så som artikeln - och en del blogginlägg - föreskriver var det ändå skönt att läsa om detta och inse att vi inte är ensamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar