Kärt besvär....?

Den senaste tiden har vi klivit in i en ny fas i dotterns liv: Kompisfasen. Social som hon är har hon haft kompisar att leka med från första början, på dagis och när möten skett slumpartat i parker och på torg. Men nu börjar de oxå fråga varandra om de vill följa med hem och leka efter dagis - den allra sista tiden dessutom utan föräldrar (ja, jag VEEET - hon börjar bli stora tjejen!). I fredags var en liten dagiskompis här och fredagsmyste med oss, i söndagskväll följde hon med grannkillen in till honom och idag var en annan dagiskompis här efter dagis. Underbart. Jag är så glad för att hon har vänner. För jag erkänner villigt att det har varit - och är - ett skräckscenario att hon blir utan. För hur hanterar man som förälder att ens barn står utan eller blir mobbad? Eller ännu värre, att ens älskade unge är den som mobbar, som gör livet outhärdligt för någon annan?

Men i och med detta skapas också ett dilemma, särskilt när dottern (eller kompisen i fråga) högt och ljudligt deklarerar för alla på dagis att de ska leka efter dagis eller göra ditten eller datten. Vid vilken ålder är det dax att lära henne om livets realiteter och be henne att inte säga något på dagis för att det kanske finns de som blir ledsna? Är 3 år lagom eller ska vi låta henne få fortsätta tro gott om alla och inte begränsa hennes glädje och sätt att vara genom att lägga såna värderingar på hennes beteende redan nu? Hmm.... Antar att detta bara är ett av alla de föräldrardilemman vi kommer att stå inför.
.