Aldrig aldrig någonsin

Under påskhelgen har jag läst en massa (dock inte hela bokhögen jag släpade med mig hemifrån), bl.a. en debutdeckare av en jag känner. Så det känns extra roligt att kunna säga att "Askungar" tillhör de bättre jag läst - å jag tillhör ju dem som plöjer i princip allt i den svenska genren.

I avsaknad av TV-antenn har vi oxå sett film. Vi började på "Thick as thieves", men stängde faktiskt av efter en stund. Och det, mina vänner, händer nästan aldrig. Istället såg vi "The Hurt Locker", Oscarvinnaren av Kathryn Bigelow (som mannen, när han hörde titel och regissör, något fördomsfullt (?) trodde var ett kärleksdrama... Haha!). Bra. Jättebra. Fast f..n vet om den var värd en staty. En av scenerna har dock fastnat i mitt minne. I den talar huvudpersonen med sin knappt 1-årige son om att fullständigt älska något, t.ex. en gubbe-i-låda, tills man genomskådar det hela och inser att det bara är papper, färg och en låda. Och visst är det så att förtrollningen, vad den än gäller, försvinner ju äldre vi blir. Vi slutar upptäcka och blir blasé. Fast några saker är fortfarande magiska för mig. Att flyga, till exempel. Ögonblicket då planet lämnar de grådaskiga vädret under molnen och en strålande sol avtecknar sig mot knallblå himmel i en värld av fluffigt vitt. Eller årets första doft av nyklippt gräs. Och att - som idag - ta första promenaden i sneakers på rensopade gator. Jag hoppas att den magin aldrig försvinner. Aldrig någonsin.

Och nej, jag har inte valt böcker efter färg - även om det kan verka så....