Det finns nog inget som gör mig så ont som när barn far illa (det skulle vara tanken på ensamma äldre människor, då). Blotta tanken får mig att börja gråta. Så har det alltid varit, men kanske att det blivit än lite värre sedan dottern kom. Vill så gärna hjälpa, sprida lite ljus i mörkret, ge trygghet. Det finns ju så många som inte har något alls och vi har så mycket. Varandra, till exempel. Än har det inte blivit mer än ett fadderbarn, bidrag till barncancerfonden och stöd till en kollega som är involverad i ett projekt där barn med obotliga sjukdomar för en stund kan få glömma bort att de är just sjuka. På sikt har vi tänkt göra mer, mannen och jag. Mer om det vad det lider....
Hur som helst både gläds och upprörs jag av dagens domslut där en mamma som misshandlat sina tre barn (TORTYR och vanvård) dömdes till fängelse. Gläds över att hon nu straffas för sitt beteende, men upprörs över att det "bara"blev 16 månaders fängelse och 59 000 kronor i skadestånd, att det tog så lång tid - så sent som i maj fick hon tillbaka vårdnaden om barnen efter den förra utredningen - å att hon i det läget kunde AVSÄGA sig hjälp från de sociala myndigheterna. För även om det också gör mig ledsen för mammans skull (vilka personliga tragedier måtte det inte ligga bakom hennes beteende?), finns det i mina ögon inga förmildrande omständigheter i det här läget. Bara framtiden kan utvisa vilket straff som varit rättmätigt: För även om 7-, 5- och 1-åringen uppges må bra är det väl ingen som tvivlar på att det kommer få bearbeta detta resten av sina liv. I det sammanhanget känns skadeståndssumman som en fjärt i rymden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar