Stilla står tiden

Tid. För det mesta tycker jag den rusar förbi utan att jag riktigt "kommer ur kurvan" som en kollegas vän en gång uttryckte det. En bristvara i ett hektiskt liv (fast egentligen är det väl som Eric Gadd sa i en gammal 1980-tals låt: "tid är ingenting man har utan att ta"....). Men då och då kan jag få känslan av att den står helt stilla. Som om ingenting någonsin förändras eller passerar. Den senaste veckan har jag haft två sådana upplevelser: den ena när jag efter låååång tid klev in på gymmet. Där spelar det liksom ingen roll hur länge jag varit frånvarande eller ens vilken tid på dygnet jag tränar. Allt är alltid det samma där, oavsett om träningspasset sker halv sju på morgonen, efter jobbet eller precis innan stängningsdax: ljuset, musiken, doften (eller ska man kanske säga lukten....?), människorna....

.

Den andra var när mannen och jag var på bio i fredagskväll. Eftersom jag inte är något fan av stora biopalats och filmstäder (långtifrån!) valde vi Rigoletto på Kungsgatan. I mina "bioår" tillhörde den de större utan att förlora biografcharmen. Och förutom alla minnen som är förknippade med just den biografen möttes jag nu som då av samma slitna mattor, trappor, gnisslande toalettdörrar, fåtöljer och - hör å häpna - vaktmästare! Otroligt - både hur mitt förträffliga ansiktsminne aldrig sviker, hur oanvändbart det än är, och att han, som såg ut att närma sig pensionsålder redan för tjugofem årsedan, fortfarande jobbar kvar...

.

Vad vi såg? "Flickan som lekte med elden". Inte lika bra som den första. Tyckte t.om. att den var lite seg och att skådespeleriet inte berörde. Men så tycker jag oxå att det är den sämsta boken av de tre....