Så var man tillbaka i stan, på jobbet och med almanackan full. Vanligtvis brukar jag ändå gilla hösten. Ni vet, att med fulladdade solbatterier och nyvunnen energi få sätta igång med höstens uppgifter, komma in i rutinerna igen och träffa alla vänner & bekanta efter ett par månader i karantän. Lite nystart, liksom.
Men den här gången var känslan en helt annan. Som om jag - trots att jag aldrig haft så här lång semester i hela mitt liv: fem veckor istället för mina vanliga tre - inte riktigt hunnit vila klart. Och särskilt konstigt är det väl egentligen inte. Visst är jag van vid att ha mycket för händer och i huvudet, men på sistone har det varit lite väl mycket av den varan. Och med en avsevärt minskad tid för återhämtning i vardagen kom väl resultatet inte som någon överraskning för någon (utom för mig, då).
Så. Nu är jag tvungen att lägga om min livsföring för att hålla. Eller, nej förresten. Inte livsföringen i sig, utan snarare mitt förhållningssätt till det som utgör det stora livspusslet. Med det får jag massor av hjälp och om det kommer säkert flera blogginlägg framöver att hantera. För bloggen kommer även fortsättningsvis att vara en ventil, men trogna läsare kommer säkerligen notera en glesare uppdateringstakt. Å så måste det få vara, åtminstone en tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar