The American Way - åsså lite svenskt

Igår hade vi en riktigt amerikansk söndag. Med inslag av lite svenskhet. För vi började så klart med att rösta i EU-valet. Jag vet inte riktigt varför, men det känns alltid lite högtidligt att gå till vallokalen. Att få göra sina demokratiska plikt, liksom. Vi är ju rätt bra på att kräva våra rättigheter, men några skyldigheter vill vi vanligtvis inte kännas vid. Men att rösta är ju faktiskt en sådan, oavsett vad jag tycker om politiker, partier eller EU som institution. Demokratin i sig är ju värd att stå upp för.

Men sen blev det USA för hela slanten. Efter att S - dotterns barnvakt för kvällen - kommit mötte vi upp J&E för en hederlig burgare på T.G.I.F innan vi tog en "coffee to go" på vår promenad väg till Stadion och kvällens konsert med The Boss. Riktigt bra. Karln är nästan 60 år, men fortsätter att både överraska och imponera (med The River i en version med en röst jag inte hört förut och med en spelglädje som lyste upp hela arenan). Dessutom skulle det inte förvåna mig om jag är den som är mest sliten av oss båda idag: Ont i ryggen efter dryga tre timmars stående, snuvig efter den kalla kvällen och hostigt hes efter att ha skrålat med i nästan alla 29 låtarna. Men det var det värt!!

.

Bäst? Som vanligt är Born to Run min absoluta favvis, men även ovan nämnda The River. Sen är jag barnsligt förtjust i The Promised Land och Land of Hope and Dreams. Men även Radio Nowhere hörde till favoriterna denna kväll. Särskilt med Max Weinbergs 18-årige son på trummorna. Sen ÄR det ju coolt att bandet även denna kväll öppnade med "Du ska inte tro det blir sommar" på dragspel. Däremot har jag lite svårare för publikfrieriet i "Waitin on a Sunny Day" där småttingar får låna mikrofonen. Och "Outlaw Pete" från senaste skivan står jag faktiskt inte ut med: Jag KAN inte låta bli att reta mig på att det går att sjunga långa strofer av Kiss "I was made for lovin' you" till refrängens komp. Illa!