Nyttig - och onyttig - konkurrens

För en tid sedan läste jag en krönika i tidningen Mama om den ständiga tävlan som pågår mellan (framförallt, skulle jag vilja tillägga, för nog har jag noterat det hos pappor oxå) mammor, en tävling som man inte hade en susning om existerade innan man fick barn. Det handlar om vilka barn som är duktigast på att sova hela nätterna och äta utan problem, vilka mammor som gör puréerna själva och vilka föräldrar som unnat sig en barnfri kväll redan efter några veckor. Och så där fortsätter det, menar krönikören. Under dagistiden handlar det om att hämta tidigast - och så klart ändå ha en karriär och jobba heltid - och att låta barnen få ett lååååångt sommarlov med utlandssemestrar och frisk luft på landet. Dessutom menar krönikören att tävlandet nu oxå gäller jämställdhet, dvs. vems man som är mest jämställd - om det nu överhuvudtaget finns en man att "slänga in i tävlingen".

Och visst är mycket av det sant. Fast apropå det där med jämställdhet finns det gott om tjejer som också gör en grej av att deras män INTE är jämställda. Någon slags nedvärderande inställning till männens förmåga att ta hand om barn och hem som uttrycks genom anekdoter om när Pelle, Måns, Peter eller vad 17 de nu heter satte blöjan bak-å-fram, tvättade en röd tröja med det vita på 90 grader eller minsann inte visste hur länge vällingen skulle värmas i mikron. Eller ännu värre, att när det uttrycks att mannen i fråga "faktiskt" tog nattvaket med bebisen eller "hjälpt till" med att laga mat, byta blöjor, natta barn. Det där "faktiskt" indikerar ju att tjejen ifråga inte trott han kunde eller förväntat sig det. (Och "don't get me started on" det där med att mannen "hjälper till" i det gemensamma hemmet. Ungefär lika befängt som att "vara barnvakt" åt sina egna barn. Vad är det för FEL på människor?).

Dessutom undrar jag om det inte inte oxå finns en tävling åt ANDRA hållet, dvs. vem som har det värst. Jag tycker att jag har stött på gott om både mammor och pappor som spelar ut "synd om/martyr"-kortet i tid och otid. Det finns liksom INGEN i hela världen som har det så jobbigt som de har, vare sig det handlar om förlossningsberättelser eller "kan själv"-trotsiga ungar. Om man själv kontrar med att man haft det jobbigt får man liksom bara höra att "det ju inte är något" och att jag ska "vänta till E kommer upp i MIN unges ålder" eller att jag ju "bara har EN unge"... Hur man än gör kan man aldrig vinna, liksom. Så tröttsamt. Ja, inte att aldrig kunna vinna alltså, utan att folk -vi, jag - orkar hålla på. Varför kan vi inte, mammor och pappor, stötta varandra i allt det jobbiga istället?