Antar att de flesta av oss tycker att det är skönt när det finns något - eller någon - att skylla på när det barkar åt h..te eller när vi hamnar i en jobbig situation. Att de flesta av oss tycker att det är jobbigt - och ganska svårt - att inse vårt eget ansvar för att vi hamnar i olika situtationer och lägen eller har en knepig relation till omvärlden. Stort eller smått, liksom.
Och till det lilla - verkligt pyttelilla - hör kroppens förfall. Jo, jag vet: snacka om veckans I-landsproblem. Men det slog mig idag på gymmet. Hade nämligen packat ner "fel" träningskläder: tights och en rätt tight tröja. Och eftersom jag hade "min tjocka dag" idag var det inte med världens största självförtroende jag klev ut från omklädningsrummet. Tyckte alla tittade på mig och mina "love handles". Nästan så att jag fick lust att hojta att "jag faktiskt nyligen fått barn" och "haft träningsförbud jättejättejättelänge" och att det är "därför jag ser ut som jag gör". Funderade ett tag t.om. om det inte gick att trycka T-shirts med just den texten.
Och det var då det slog mig att jag faktiskt har ett eget ansvar för att jag ser ut som jag gör. JAg har ju faktiskt inte bara "blivit" tjock. Må vara att jag faktiskt haft träningsförbud på grund av ryggproblemen, men det onda kommer sig ju av att jag inte tränade som jag skulle under graviditeten, att jag slarvade med mina övningar efteråt, att jag stått, gått och lyft fel osv. osv. Dessutom kommer ju mina valkar inte bara av träningsbrist. Om sanningen ska fram har jag nog unnat mig både läsk och godis de sista veckorna. Dessutom kan man ju fundera över hur länge jag kan använda ursäkten "nyligen fått barn" - ungen fyller ju faktiskt två om ett par månader....!
Så. Summan av kardemumman (eller "huvudkardemumman" som min man skulle säga) är ju faktiskt att jag VAR på gymmet och GJORDE något åt saken, eller hur?! Och även om det tog en mindre evighet så höll jag ut på löpbandet i 6 km, vilket jag inte gjort sen..... i början på graviditeten. Dessutom har jag gjort en plan för hur jag ska nå målet: Att orka springa en mil i augusti (är Du fortfarande med, svägerskan?!). Så räkna mina valkar, alla Ni som har lust. Det är så här jag ser ut. Punkt slut. Å jag är faktiskt grymt nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar