Ny erfarenhet

Med E:s söta kusin som barnvakt (tack snälla raraste!) var vi på vårt livs första föräldrarmöte igår kväll. I 90 minuter satt vi på små miniatyrstolar och lyssnade på en människa som började med att dra hela sin CV: "...å när jag var klar med skolan gick jag en kurs i bluttan blattan, sen vidareutbildade jag mig till blah, blah, blah". Suck! Fast en intressant sak var att det i vårt rektorsområde just nu finns 22 förskolegrupper fördelade på 4 förskolor. Om fyra år kommer det vara 50 grupper på 9 förskolor! Å så trodde stadsplanerarna att det här området inte skulle locka småbarnsfamiljer... Snacka om fel slutsats (...vilket ju förklarar det faktum att många hus har förråd för rullatorer, men inga barnvagnsrum och att lekparken här utanför inte är någon lekpark utan ett konstverk)!

När det var dax för möte i "vår grupp" hade vi peppat som f...n, mannen och jag. Vi visste nämligen att det skulle utses föräldrarådsrepresentanter (och någon som skulle skriva mötesprotokoll....). Och Ni vet ju hur det brukar bli. Frågan ställs och tystnaden lägger sig som en mjuk fluffig matta över hela rummet Folk skruvar på sig, hoppas att någon annan ska erbjuda sig och till slut, när tystnaden blivit för pinsamt, är det någon stackare som inte pallar trycket och tar jobbet. Så vi var beredda på världens största "chicken-race". Eller som mannen sa: "Nu SITTER Du på Dina händer - hela kvällen, hör Du det?!".

Fast det blev inte riktig så illa som vi trott. Två personer erbjöd sig nästan genast (de två yngsta tjejerna i församlingen, nästan så jag skulle vilja lägga till ett "så klart"...). Och apropå mina tidigare inlägg i frågan måste jag ju så klart kommentera att den yngste mannen i sällskapet använde klassiska "härskartekniker" när det gällde att förminska de två kvinnliga förskolepedagogerna, dels genom att så fort studierektorn kom in ställde exakt samma fråga som personalen just svarat på och dels genom att vifta med handen och ropa "hallå fröknarna" när han hade något han ville säga. Tröttsamt.