Pust, stånk och stön

Apropå nya löften inför hösten så har jag börjat träna igen. Ryggen har känts förvånansvärt bra - trodde jag skulle bli sängliggande efter allt jobbande på landet - så det fanns liksom inga ursäkter. Men efter två pass (i förrgår och igår innan vi hämtade dottern hos svägerskan m familj och fick svenska kräftor som "tack för lånet". Mums är allt jag har att säga!) har jag ont i typ hela kroppen. Och eftersom jag VET att pass tre och fyra efter ett långt uppehåll brukar vara de tyngsta har jag god lust att lägga av redan innan jag börjat. Fast det ska jag så klart inte. Och även om jag VET varför kan jag fortfarande bli förbannad på mig själv som inte tränade under graviditeten. Då hade jag ju med största sannolikhet sluppit en del av det onda jag dragits med sen dess (för att inte tala om att jag säkert hade återhämtat mig snabbare efter det maratonlopp som var förlossningen), varit piggare och orkat mer. Å inte ett ord om "spilld mjölk" och annat tjafs: ta det en dag när jag inte har träningsvärk, okej?!