Shit pommes frites

Besöket hos rara svägerskan i förrgår innebar ett "wake-up-and-smell-the-coffee"-uppvaknande: Vi ska ju springa Midnattsloppet i år! Bara tre månader kvar, typ. Mitt 5-månader långa träningsförbud har liksom fått mig att förtränga detta lilla faktum. Det och gårdagskvällens repris av "Du är vad Du äter" med Sofia Wistams gravidkilon (beroende på vilket humör jag är brukar jag bli lite inspirerad av programmet - även om jag tycker att Anna Skipper använder fascistiska metoder som absolut inte håller i långa loppet - men är jag inte på humör brukar jag fullkomligt frossa i onyttigheter framför TV:n. Bara för att jag kan, liksom) fick mig faktiskt att bestämma mig. NOG. Nu ska skiten bort. Må vara att det bara är tre kilon kvar enligt vågen: allt det där fladdret runt magen får mig att må dåligt. Så imorse blev det faktiskt en timmes rask promenad och ALLA sjukgymnastens övningar innan frukost. Inte illa, va'?!