Nöjd?

Det är svårt att säga att man är nöjd. Åtminstone tycker jag det. För egen del tror jag det beror på mod, Jante och Karma. Om jag skulle säga att jag vore nöjd inbillar jag mig att gudarna genast skulle slå till med kraft. "Vem tror hon att hon är", liksom. En paradox är att det är fint att vara nöjd. Terapeuter och självhjälpsböcker överröstar varandra i sina försök att förmå oss att uppskatta det vi har, att våga säga att vi är nöjda. Paradoxen är att det ju att det är vår "onöjdhet" som till stor del får oss att utvecklas. Annars skulle vi väl bara sitta på våra tjocka rumpor och pösa av nöjdhet.

Men på en punkt (kanske finns det fler) är det fult att säga att man är nöjd: Lönen. Intressant nog är det just på den punkten jag har hyfsat lätt för att säga att jag är nöjd. Hade mitt livs första löneförhandling i fredags (tidigare arbetsgivare/har min arbetsgivare tillämpad kollektiv förhandling med facket). Inte helt lätt. Hur sätta en "önskelön" när man egentligen är nöjd? Så klart att jag skulle vilja ha massa, massa pengar in. Kunna göra det jag vill, handla det jag vill. Men vi överlever - och lever gott på lönen som jag tycker är högst rimlig. Och även om det inte blev så många snäpp upp som jag hoppats på är jag rätt nöjd. Ända till jag jämför mig med andra, vill säga. När jag mäter min prestation, utbildning och erfarenhet med andra (som dessutom råkar vara män) så tycker jag att jag är värd mer. Inte så att jag missunnar dem sin lön, men jag borde ligga på samma nivå eller lite, lite högre. Frågan är om det vi ska jämföra oss med andra. Kanske borde jag bara se till mig själv och vara just nöjd.