Så var min första långa (nåja...) arbetsvecka till ända. Faktiskt skönt att vara tillbaka på riktigt, att få vara delaktig fullt ut. Undrar förresten hur många gånger jag svarat på frågan "hur känns det" (känner mig lite som en elitidrottare som får den klyschiga frågan av någon sportjournalist) och om jag saknar E därhemma. När jag svarar "bra" och "nej" tittar de på mig som om jag vore knasig - och vips känner jag mig som en dålig mamma. Men så är det. Jag saknar henne inte alls på dagarna - utom kanske om det sitter någon ljuvlig unge i samma ålder på stället jag käkar lunch. Då klickar det till i hjärtetrakten. Det hade kanske varit annorlunda om jag - av någon anledning jag inte kan komma på här och nu - inte hade litat på att hon har det precis lika bra med mannen därhemma. Nu kan jag liksom koppla bort det mesta som har med E att göra och totalfokusera på jobbet. Men så fort jag sätter foten utanför kontoret börjar jag sakna henne som en toka. Och när jag väl står i hissen därhemma är det som om den inte kunde gå fort nog, jag MÅSTE bara få hålla henne i mina armar NU!
Ps. Undrar hur det kommer att bli när hon och M kommer vara borta dagar - å nätter - i sträck under våren....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar