Strutsigt

Det händer att min man kallar mig för struts (hellre det än fet kossa...) och det har han rätt i. Jag ÄR en struts. Särskilt när det gäller beslut. Har en förkärlek för att stoppa huvudet i marken och hoppas på att saker och ting ska ha löst sig av sig självt lagom till jag tittar upp igen. Likadant med sån't som känns besvärligt eller gör för ont för att hantera där och då. Ingen särskilt tjusig egenskap. Fast jag tror att jag är långt ifrån ensam. Ibland tror jag strutsandet är en del av människans självbevarelsedrift, att undvika exponering är ett sätt att överleva. Så klart att till exempel människor som har omöjlig längtan efter smått eller just fått missfall undviker gravida magar och nyblivna föräldrar. Så klart att de vars drömmar om tvåsamhet, "till döden skiljer oss åt" och familj helst inte vill hänga med nykära par eller människor i självklar vardagslycka. Att de drar sig undan. Jag förstår det absolut eftersom jag är likadan själv. Men det är väldans tråkigt att stå på den andra sidan och se på.