Har just läst Maria Svelands bok "Bitterfittan". Himla bra bok! Kanske inte litterärt. Som roman betraktad berör den inte och den röda tråden är egentligen rätt tråkig: En 30-årig småbarnsmamma som åker på charter ensam. Berättelsen består av hennes tankar och betraktelser.Men boken är full av skrämmande och verkliga sanningar om jämlikhetens alla svårigheter. Om samhällets syn på kvinnor, om vad unga tonårstjejer får och förväntas göra. Och om att bli mamma, ett av de allra svåraste jämställdhetsprojekten eftersom det helt enkelt "verkar som om det är för svårt att kämpa mot både en biologisk ojämlikhet och en ännu tyngre social och kulturell ojämlikhet" när det gäller att bli förälder. Å då lever jag ändå med en man som är mer feminist än jag. Om inte vi lyckas är det nog otroligt många som många småbarnsföräldrar som har ännu sämre chanser att lyckas leva jämställt. Igenkänningsfaktorn är onekligen oerhört hög.
Och det är också rätt jobbigt att svart på vitt se hur föräldrars brist på jämnvikt och intresse får konsekvenser för barnen. Alla tiders självuppoffrande kvinnor och oseende män får döttrar att acceptera osunda villkor och män. Jag kan se det, i mig själv, min "duktiga flicka" och tyst accepterande av oacceptabla förhållanden. Men det är jobbigt att ta till sig att oxå mitt och M:s förhållningssätt till varandra kommer att ha så stort inflytande över E:s självkänsla och vägval, oavsett hur vi beter oss mot henne. Ytterligare ett skäl för att aldrig sluta kämpa för jämvikt och för att ingen part någonsin och någonstans ska förminskas, tas för given eller bli ojämlikt behandlad bara för att "det alltid varit så".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar