Läste för en tid sedan en artikel i DN om att småbarnsföräldrar troligen kommer att bli nästa grupp som går in i den berömda väggen. Kraven på att ha en karriär, att fortsätta ha egna intressen och leva vuxenliv med de gamla vännerna sägs skapa en trötthet som lätt kan övergå i utbrändhet, framförallt hos överambitiösa kvinnor i 30-års åldern. Förutom att jag känner igen mig själv i artikeln reflekterar jag över citatet "trötthet är vad de flesta syftar på när de säger att de inte mår bra". Borde det egentligen inte vara det omvända, dvs. "trötthet är vad de flesta skyller på när de inte mår bra"? För hur många svarar att de inte mår bra på den slentrianmässiga (hälsningsfrasen?) frågan om hur de mår? Att referera till trötthet i de sammanhangen tycks liksom mer legitimt än att säga hur det verkligen står till. För ve & fasa, då kanske personen som frågar måste engagera sig (kan inte låta bli att tänka på hur jag fick frågan under en extremt jobbig period i mitt liv och svarade sanningsenligt att jag mådde dåligt och frågeställaren replikerar med att "ja, jo, det börjar ju bli kallt ute nu"!). Funderingarna återkommer när jag i Damernas värld läser om hur det är tabu att tala om psykiska sjukdomar, men att det är helt okej om det översätts till utbrändhet eller allvarlig form av stress (som ju är ett psykiskt sjukdomstillstånd). Kanske handlar det om våra fördomar om psykiska sjukdomar som obotbara, men jag undrar ändå: Vad 17 vinner vi på att använda dessa förskönande omskrivningar?
Ps. Personligen tror jag att lösningen på trötthets- och "inte-må-bra"-problemet stavas egen inställning. Jag måste själv komma till insikt om - och anamma inställningen - att jag inte mår bra av att försöka hinna allt. Vissa saker får helt enkelt klara sig utan min medverkan eller inblandning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar