Söndagsprovokation

Gårdagens val föll på korvgrillning och promenad vid Hellasgården med D, M och S. Hur trevligt som helst. Och helt rätt prioriterat, visade det sig. Solen sken och alla höstfärgerna strålade i skenet (fast vi insåg raskt att vi måste investera i en bra termos och en vettig picknickfilt), medan dagens väder var betydligt gråare och tristare. Vad annat att göra än att ligga kvar i sängen, läsa och lyssna på radion?

På söndagarna är det först "Godmorgon världen" i P1 som gäller, senare blir det "Svensktoppen" och "Efter tolv". I det senare debatterades idag bland annat våra könsroller och som vanligt blir jag galet provocerad av ämnet. Varför i hela världen går det inte att föra en vettig debatt om detta komplicerade, men ändå självklara ämne? Programmet idag hade alla förutsättningar att lyckas. Per Ström som nyligen släppt boken "Mansförtryck och Kvinnovälde" inledde med åsikten att feminister inte förespråkar jämställdhet utan snarare ett kvinnodominerat samhälle samt att vi måste se till individen. Ja visst, tyckte Anna-Klara Bratt som fungerade som motpol. Men att dra alla feminister och all feminism över en kam är att göra det väl lätt för sig. Vissa feminister kan skyllas för det, men långt ifrån alla menade Bratt. Det finns ju långt ifrån en enda manlighet eller en enda åsikt hos det manliga kollektivet heller. Tjo-ho, tänkte jag som höll med båda så här långt.

Men sen spårade det ur. Eller kanske var det debattörerna som snurrade till det - och sig. Ström anammade någon slags "synd-om-männen-argumentation" (tänk på att det är synd om männen som på sin ålders höst har dålig relation till sina barn för att de valde pengar och karriären före familjen) och Bratt kunde så klart inte hålla sig från att tala om klasskamp. Dessutom tycktes feminism/feminister plötsligt likställda med partiet Fi, särskilt av de lyssnare som medverkade i programmet. Några av inläggen gjorde mig mörkrädd. En kvinna menade att vi skulle låta allt "vara naturligt" så skulle det lösa sig av sig självt. Det hade hon sett på sin egen far som minsann hade stannat hemma och bakat sockerkaka när hon var liten. Vad som var det "naturliga" framgick emellertid inte. En annan tycktes mena att om bara feministerna kunde hålla sams skulle de kunna ta makten. Lite stereotypiskt. Liksom "kvinnor kan ju aldrig samarbeta". Så när en genusprofessor lade sig i debatten tänkte jag nu äntligen blir det åka av. Men icke. Han var värst av alla. Svamlade på gränsen till dumhet. Så det ända som hände var att programmet spädde på mina fördomar och åsikt att debattprogram inte tillför ett endaste något. Å då var ändå detta en av de mer strukturerade debatterna, tack vare en strålande bra moderator/programledare. Heja heja Gunnar Gramnes!