Något av det mysigaste jag vet är te och macka på kvällskvisten, helst uppkrupen i soffan med några tända ljus och en filt över benen. Också vid köksbordet är det ett bra sätt att summera dagen, tycker jag. Eller kvällen, för den delen. Det hänger kvar sedan tonårens somrar på Öland. Min mormor kunde aldrig sova förrän jag var hemma (enerverande som sjutton för både henne och mig) och det fanns alltid te och mackor framdukat (hur mysigt som helst), hur sent det än blev. Och så blev vi alltid sittandes en bra stund för att avhandla kvällens händelser (vilket inte sällan var det samma som mina kärleksbekymmer). De där stunderna bidrog till att vi stod varandra nära, mormor och jag.

Nu förtiden har jag betydligt färre kärleksproblem (så klart), men kvällste är fortfarande något heligt. Särskilt som nu, när M kommit hem efter ett par dagar på resande fot. Förutom att berätta allt som hänt för varandra innebar kvällens tedrickande också en stor lättnad. Resten av helgen kan jag fokusera på mig och på att bli frisk: sova när jag behöver det, dricka ur den där koppen honungsvatten och ta en lång varm dusch när feberfrossan är som värst. Allt utan att behöva tänka på E. Så skönt!