Okej, jag erkänner. Jag är ett stort fan av s.k. "rom-coms", filmer som inte kräver hjärnkirurgi och får mig att må bra för stunden. I de flesta fall vet jag också vad jag får och få av dem är riktigt dåliga. Men den här tillhör verkligen lågvattenmärkena. Som om de slängt in alla nödvändiga ingredienser utan att följa upp alla trådar eller göra något riktigt av dem. Den enda behållningen är faktiskt de fejkade 1980-tals låtarna med tillhörande attiraljer (den inledande videon till "Pop! Goes my heart" är helt briljant - inte minst dansstegen och kroppsspråket. Spot on!). Kan inte låta bli att tänka på mina egna tonårshjältar - undrar om jag så här 35+ skulle bli lika tonårshysterisk om jag plötsligt skulle träffa John Taylor....Ps. För tydlighetens skull kanske jag bör tillägga att ovan nämnde Taylor var basist i Duran Duran och att t.om. jag tyckte att det var pinsamt patetiskt när bandet stod på scen i Rom under "Live 8"-galan förra året. Särskilt när de medelålders och lite pluffsiga körde "Wild Boys" som ett av numren. Sorry guys, det tåget har gått...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar