Efter måndagens dödskjutningar i USA har de amerikanska vapenlagarna - med all rätta - debatterats flitigt i medierna över hela världen, samtidigt som världen också förundras över hur det kunde ske, varför det skedde. Här i Sverige kan vi ju i någon mån gömma oss bakom just vapenlagarna. Eftersom gemene iman inte kan köpa vapen lika lätt som Choi Seung-Hui pustar vi ut och tänker att något liknande inte kan hända här.
Som alltid när stora katastrofer, tragedier och olyckor äger rum passar lobbygrupper på att nyttja "the window of opportunity" som plötsligt öppnar sig. (Ett av de mest långsökta exemplen var väl debatten om mer historieundervisning på schemat i grundskolan efter kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001.) Förutom vapenmotståndarna i USA är det kanske framförallt våldsromantiken på film och i dataspel som debatteras. Kanske med all rätt, jag är inte kvinna nog att avgöra om det finns ett samband.
Men om det fiktiva våldet i USA gör människor till massmördare, undrar jag vad de svenska TV-program gör med oss svenskar. För vi tycks ju ha en förkärlek för ond bråd död och grävande i stela, blåvita människokroppar på sterila bårar. En vanlig svensk TV-vecka ser vi CSI (orginalet med Grissom - bäst!), CSI New York, CSI Miami, Criminal Minds, Navy CIS, Bones och Cold Case (har jag glömt någon?) - serier om forensiska undersökningar som innehåller bilder på minst tre döda kroppar per avsnitt. Betyder det att vi kommer att bli styckmördare hela bunten? Och då har vi inte ens börjat prata om inflationen i polisserier: Höök, Anna Pihl, Wallander, Beck, Winther, Lynley, Dagliesh, Miss Marple och alla de andra.
Okej, jag erkänner! Jag gillar alltihopa skarpt. Men absoluta favoriten - bäst i alla kategorier - är helt klart brittiska "I mördarens spår" ("Prime suspect") med en lysande Helen Mirren som kommissarie Jane Tennison. Sista säsongen sändes i SVT i påskas. Underbart (ja, inte att det är slut, förstås)! Varför det är så bra? Först och främst gillar jag formatet med två avsnitt per säsong (med undantag för fjärde säsongen som gick i tre delar) två dagar i rad. Mer lojala än så är vi TV-tittare sällan. Sen känns serien så... realistisk. Det är grå och trist vardag. Alla gör misstag, brottas med budgeten, cheferna och personliga problem. Poliserna ger ett mänskligt intryck, helt enkelt. Har följt serien slaviskt sen den startade 1991 till slutet i påskas. Och som nyfrälst box-älskare undrar jag förstås: NÄR kommer Tennison-boxen?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar