Att det är stressigt i storstan är en vedertagen sanning, att stockholmare är mer stressade än andra likaså. Men jag tror faktiskt inte att det stämmer. Jag tror nämligen att det är alla icke-stockholmare som stressar upp både sig själva och den allmänna stämningen i stan.
Låt mig ta ett exempel. Köpte biljett till Arlanda express i autonomaten på Centralen häromdagen. Observera ordet "automat" här. För det tar alltså en viss tid för kortet att läsas av och biljetten att komma ut. Tid som jag inte kan påverka, även om jag skulle vilja. Ändå måste mannen och kvinnan på bred norrländska stressa upp sig, både över hur lång tid det tar och över att de inte vet vilket av de två tågen på perrongen de ska ta (att läsa på skyltarna som talar om vilket av dem som avgår först faller dem liksom inte in...), så till den milda grad att de armbågar sig fram och nästan springer omkull andra människor på perrongen.
Ett annat exempel: Efter att ha checkat in min väska i självbetjäningsautomaten på Arlanda stod jag i kö för att dumpa den vid "bagage-drop"-disken. Bakom mig står två kvinnor från Skåne och trampar, suckar, stönar och frustar: "varför tar det så lång tid" och "så himla dålig service" och "vad 17 håller de på med - hemma hade de öppnat flera incheckningsdiskar" och "den där killen pratar ju bara i telefon - varför kan han inte ta emot väskorna? Okej om planet snart skulle gå, men damerna skulle med samma flight som jag - och jag var ute i god tid. Helt omotiverat, alltså.
Ytterligare ett exempel: När vi ska borda planet har jag en medelålders göteborgare bakom mig (jo, eftersom han pratade högt och ljudligt i sin mobiltelefon hela tiden vet jag att han var göteborgare...). Alla som står i gate:n ska med samma plan, alla är incheckade och risken för att bli kvar på Arlanda ganska liten. Ändå måste han "skynda på det hela" lite till genom att gå så nära att han nästan trampar av mig skorna två gånger. Själv har jag lämnat en liten lucka till killen framför ("personal space", Ni vet), men tydligen går det inte fort nog eftersom jag hela tiden känner honom flåsa mig i nacken. Riktigt otrevligt.
Så! Summan av mina icke-vetenskapliga eller ej statistiskt säkerställda empiriska observationer är att vi stockholmare kanske är förberedda på att saker och ting kan ta tid, att det kan vara rätt mycket folk ute i samma ärende samtidigt och att det faktiskt inte är någon idé att vare sig stressa upp sig eller vara otrevlig, vare sig mot medtrafikanter eller personal.
Låt mig ta ett exempel. Köpte biljett till Arlanda express i autonomaten på Centralen häromdagen. Observera ordet "automat" här. För det tar alltså en viss tid för kortet att läsas av och biljetten att komma ut. Tid som jag inte kan påverka, även om jag skulle vilja. Ändå måste mannen och kvinnan på bred norrländska stressa upp sig, både över hur lång tid det tar och över att de inte vet vilket av de två tågen på perrongen de ska ta (att läsa på skyltarna som talar om vilket av dem som avgår först faller dem liksom inte in...), så till den milda grad att de armbågar sig fram och nästan springer omkull andra människor på perrongen.
Ett annat exempel: Efter att ha checkat in min väska i självbetjäningsautomaten på Arlanda stod jag i kö för att dumpa den vid "bagage-drop"-disken. Bakom mig står två kvinnor från Skåne och trampar, suckar, stönar och frustar: "varför tar det så lång tid" och "så himla dålig service" och "vad 17 håller de på med - hemma hade de öppnat flera incheckningsdiskar" och "den där killen pratar ju bara i telefon - varför kan han inte ta emot väskorna? Okej om planet snart skulle gå, men damerna skulle med samma flight som jag - och jag var ute i god tid. Helt omotiverat, alltså.
Ytterligare ett exempel: När vi ska borda planet har jag en medelålders göteborgare bakom mig (jo, eftersom han pratade högt och ljudligt i sin mobiltelefon hela tiden vet jag att han var göteborgare...). Alla som står i gate:n ska med samma plan, alla är incheckade och risken för att bli kvar på Arlanda ganska liten. Ändå måste han "skynda på det hela" lite till genom att gå så nära att han nästan trampar av mig skorna två gånger. Själv har jag lämnat en liten lucka till killen framför ("personal space", Ni vet), men tydligen går det inte fort nog eftersom jag hela tiden känner honom flåsa mig i nacken. Riktigt otrevligt.
Så! Summan av mina icke-vetenskapliga eller ej statistiskt säkerställda empiriska observationer är att vi stockholmare kanske är förberedda på att saker och ting kan ta tid, att det kan vara rätt mycket folk ute i samma ärende samtidigt och att det faktiskt inte är någon idé att vare sig stressa upp sig eller vara otrevlig, vare sig mot medtrafikanter eller personal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar