Har sett svenska "New York Waiting" (Sonet 2006) - en riktig feelgood film om vad människor är beredda att göra för den stora kärleken. Okej, storyn är vare sig ny eller revolutionerande. Ett kärleksdrama där Sidney (Chris Stewart) på vinst och förlust skickat en biljett till Coreen (Katrina Nelson) som han inte sett på över ett år, men som han hoppas ska möta honom i Empire State Building på ett angivet klockslag (klyschigt, men som Sidney säger: vem 17 ber någon möta honom eller henne i Denver?). Under sin dagslånga väntan träffar han Amy (Annie Woods) som väntar på att få flyga hem till San Fransisco efter att ha brutit upp från ett dåligt förhållande.Men det är något med filmen som berör mig. Kanske är det att den är långsam, regisörren låter verkligen kameran hänga vid rollfigurernas sinnesstämningar och tvingar inte på publiken musik i parti och minut. Kanske är det filmens fantastiska foto och vackra vyer över New York. Den påminner om "Closer" (Julia Roberts, Jude Law, Clive Owen och Nathalie Portman), men utan kylan och cynismen. Eller så är det så enkelt att jag gillar filmen för att jag är en obotlig romantiker och en "sucker" för människor som gör allt för kärleken. Eller så längtar jag bara till New York....
Ps. Å gillar man lågmäld "sing/songwriter"-musik är nog soundtracket ett måste...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar