Efter att ha legat nedbäddad i drygt två dagar var det en smärre chock att kliva ut i dagens snöstorm. Än värre blev det på väg hem från jobbet. Strax före 17 stängde jag av min dator för att hämta mina linser vid Stureplan. Tänkte i vanlig ordning ta 4:an ned, en ca 10-15 minuters bussresa.
Efter att ha väntat på bussen i snöyra i 20 minuter (vanligtvis går den med 4-5 minuters trafik) insåg jag snabbt att både vantar och mössa låg kvar på kontoret och att nylonstrumpor i tunna boots inte ger någon vidare värme. Så småningom kom 56:an. Tänkte hoppa av vid Hötorget och sedan gå Kungsgatan ned, värt ett par minuters omväg bara för att bli lite varm. Men på Blekholmsterassen blev vi stående. Blickstilla. Påfarten till Centralbron var kaos.
Det var då det började. Gnället. Upprördheten. Det högljudda suckandet från mina medpassagerare: "Men guuu’ varför kör han inte?!", "Vad 17 håller han på med? Vi håller ju på att köra av vägen!", "Kan han inte bara gasa?!" och "Alltså, jag har faktiskt en tid att passa!". Själv skulle jag oxå kunna haka på. Trött, hungrig, frusen och redan spenderat 50 minuter på ett uppdrag som var dömt att misslyckas eftersom optikern skulle hinna stänga.
Men i de där lägena händer något med mig: Jag blir kolugn och på sjukt bra humör! Helskumt, jag vet. Men vad tjänar det till att gnälla? Alla som satt på den där bussen kunde a.) se att det knappt gick att se handen framför sig, b.) att det stod bilar i rad precis framför bussen och c.) att chauffören gjorde sitt absolut bästa i halkan. Och även om jag frös så jag skakade fanns det andra som hade det värre (den höggravida kvinnan vars jacka inte nådde om magen, killen i blå blöta Converse och mannen i bilen mitt i korsningen vars hjul bara spann medan han blockerade vägen för allt å alla) och roliga saker att se (den alltid så propra kostymkollegan från korridorerna som såg ut som en snögubbe, de långa bilköerna på vår gata där jag inte ens trodde det fanns så många bilar och tjejen som till allas förfäran åt en mjukglass mitt i snön). Varför kan vi inte skratta tillsammans åt eländet? Alla är ju sena, alla fryser lika mycket och är lika trötta på kollektivtrafiken som alltid tas på sängen av årets första snö. Och visst är det väl lite vackert med snöstorm? För även om tunnelbanan också var sen, vi fick stå som packade sillar på den som äntligen kom och det tog 95 minuter, så är jag ju hemma nu. Jag kan krypa upp i soffan med en filt och en kopp te och titta på skådespelet utanför mitt fönster.
Som Nalle Puh skulle sagt: Trevlig blåsdag, allihopa!
Efter att ha väntat på bussen i snöyra i 20 minuter (vanligtvis går den med 4-5 minuters trafik) insåg jag snabbt att både vantar och mössa låg kvar på kontoret och att nylonstrumpor i tunna boots inte ger någon vidare värme. Så småningom kom 56:an. Tänkte hoppa av vid Hötorget och sedan gå Kungsgatan ned, värt ett par minuters omväg bara för att bli lite varm. Men på Blekholmsterassen blev vi stående. Blickstilla. Påfarten till Centralbron var kaos.
Det var då det började. Gnället. Upprördheten. Det högljudda suckandet från mina medpassagerare: "Men guuu’ varför kör han inte?!", "Vad 17 håller han på med? Vi håller ju på att köra av vägen!", "Kan han inte bara gasa?!" och "Alltså, jag har faktiskt en tid att passa!". Själv skulle jag oxå kunna haka på. Trött, hungrig, frusen och redan spenderat 50 minuter på ett uppdrag som var dömt att misslyckas eftersom optikern skulle hinna stänga.
Men i de där lägena händer något med mig: Jag blir kolugn och på sjukt bra humör! Helskumt, jag vet. Men vad tjänar det till att gnälla? Alla som satt på den där bussen kunde a.) se att det knappt gick att se handen framför sig, b.) att det stod bilar i rad precis framför bussen och c.) att chauffören gjorde sitt absolut bästa i halkan. Och även om jag frös så jag skakade fanns det andra som hade det värre (den höggravida kvinnan vars jacka inte nådde om magen, killen i blå blöta Converse och mannen i bilen mitt i korsningen vars hjul bara spann medan han blockerade vägen för allt å alla) och roliga saker att se (den alltid så propra kostymkollegan från korridorerna som såg ut som en snögubbe, de långa bilköerna på vår gata där jag inte ens trodde det fanns så många bilar och tjejen som till allas förfäran åt en mjukglass mitt i snön). Varför kan vi inte skratta tillsammans åt eländet? Alla är ju sena, alla fryser lika mycket och är lika trötta på kollektivtrafiken som alltid tas på sängen av årets första snö. Och visst är det väl lite vackert med snöstorm? För även om tunnelbanan också var sen, vi fick stå som packade sillar på den som äntligen kom och det tog 95 minuter, så är jag ju hemma nu. Jag kan krypa upp i soffan med en filt och en kopp te och titta på skådespelet utanför mitt fönster.
Som Nalle Puh skulle sagt: Trevlig blåsdag, allihopa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar