Har medvetet hållit en låg profil på universitetet, ingen av mina kursare vet att jag jobbar heltid - än mindre med vad. Skyndar mig alltid tillbaka till jobbet i ilfart så fort föreläsningarna är slut och hinner inte med det sociala. Det blir långa dagar redan som det är. Visst är det stressigt, visst undrar jag om jag kommer att klara av det i åtta månader till.
Men jag glömmer lätt hur bra jag har det. Mina kursare funderar över uppsatsämnen ur perspektivet "vilket ämne som lättast ger jobb", undrar om skillnaden mellan G och VG är avgörande för om de får jobb och tänker på hur de ska skriva en övertygande CV med bara studier och ströjobb på listan. Själv tänker jag välja uppsatsämne efter vad som intresserar mig och vad jag tycker är roligt, alltså något tjänsterelaterat. Jag stormtrivs på mitt jobb, jag tycker att det jag gör är viktigt alla väl & ve. Så länge jag blir godkänd spelar det ingen roll vilket betyg jag får. Den stora arbetslösheten bland akademiker rör inte mig. Jag känner starkt för "mina sakfrågor" och vill jobba med dem jämnt (t.om. så mycket att tanken på att forska inte längre känns så främmande…!). Och om jag skulle söka en annan tjänst kommer sannolikt mitt nuvarande jobb väga tyngre än huruvida jag har G eller VG. Visst är jag privilegierad!?
POSTED BY Pricken ON 11.09.06 @ 7:00 pm 0 Comments
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar