Att vara här och nu är verkligen en konst. Och eftersom det är en förutsättning för att vi ska lyssna på varandra är det inte konstigt att "bra lyssnare" är en bristvara idag. Det finns säkert många bra förklaringar till att det blivit så: Stress, jobb, allmänna informationsbruset i skallen - allt påverkar ju vår förmåga att fokusera. Är vi dessutom mer inriktade på att prata om oss själva är sannolikheten hög att vi - medan den andre pratar - tänker på vad jag ska säga när det blir min tur i dialogen istället för att lyssna. Och det gör i sin tur att det ibland ploppar ut rätt opedagogiska saker.
För vilken annan förklaring finns det till att vi berättar om bekantas vänner som dött när någon just fått ett cancerbesked? Drar historier om komplicerade förlossningar som våra kompisar varit med om för gravida? "Förstår att Du tänker på…." och ger hundra exempel på "worst case scenario"-fall när den andre inte ens börjat funderat över att något skulle kunna vara fel? Rabblar upp andra vänner som oxå separerat om någon går igenom en jobbig skilsmässa? Berättar detaljerade anekdoter om sprutor, ormar och tandläkare när vi berättar om våra fobier, gärna med ett "å, Du skulle sett när jag…"?
Vill inte tro att det handlar om att "frossa i andras olycka" (även om det är ett mänskligt drag och gränsen mellan omtanke och frosseri många gånger är hårfin). Tror istället att vi vill väl, allihopa. Att vi försöker visa medkänsla genom att berätta att vi oxå har erfarenheter, kunskap och känslor. Snällt, men vore det inte mycket enklare om vi bara lyssnade på vad den andre sa? Om vi funderade över vad vi själva skulle vilja höra om vi gick ett par mil i den andres skor? Då skulle många klyschor och grodor undvikas. Då skulle det bli äkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar